palestina.blogg.se

Reportage om Ambulansen i Palestina

Ambulans i Palestina

Kort introduktion om området jag har besökt.

 

 

Israel kontrollerar största delen av Västbanken genom militärlagar. Som syns på karta är det bara dom bruna områdena som är helt eller delvis styrda av dom Palestinska myndigheterna.För att komma till Palestina måste man antingen flyga till Israel eller Jordanien. Då det är mycket billigare att flyga till Israel så väljer jag det. Från flygplatsen tar jag en minibuss till Jerusalem så nära Checkpointen till Bethlehem, Palestina jag kan komma.Väl där går jag genom checkpointen Jag kommer dit en fredag och just på fredagar är det demonstrationer mot ockupationen i många städer och byar.                                              

Så är det också i Bethlehem, jag går ner till Hebron road där demonstrationen är i sitt slutskede, tårgasen ligger tät och det sticker i ögonen. Jag tar upp kameran och fotograferar när soldaterna skjuter tårgas mot dom få demonstranter som är kvar. Soldaterna blir märkbart irriterade och dom visar tydligt att jag ska sluta fota

Efter en stund är demonstrationen slut och jag går tillbaka till mitt hostel där jag ska bo några dagar innan jag åker till Ramallah.                                                                                                                                   

Jag hyr jag en bil i Bethlehem. Då jag hyr bilen i Palestina blir det en bil med gröna registreringsskyltar.

Så att ta sig till Ramallah från Bethlehem tar ca, 2 timmar i bästa fall, det kan ta mycket längre tid om t.ex israeliska armèn satt upp en checkpoint någonstans längst vägen eller helt enkelt beslutat att stänga vägen tillfälligt.Israeliskt registrerade bilar kan ta vägen genom Jerusalem då tar resan till Ramallah ungefär 20-30 minuter.                                                                                                                                                                                                                                   

Röda halvmånens högkvarter

1999, fick dom i uppdrag av den palestinska hälsovårdsmyndigheten att sköta ambulansverksamheten, samt att sköta dirigeringen.Det finns 14 Ambulansstationer och 26 mindre enheter på Västbanken och i Gaza. Det finns 142 ambulanser och dom bemannas av 348 EMT och några paramedics och 200 volontärer.                                                                                                                                                     

5% av personalen är kvinnor. Här finns också ett presscentra.                                                          

Mohamad berättar att i Ramallahs distrikt har dom 6 ambulanser, 1 intensivvårdsambulans och en transportambulans för uppdrag mellan sjukhusen.                                                                                      

Här jobbar 32 EMT och ca 15 volontärer.                                                                                                   

Dom jobbar 3-shift med början klockan 08.00. och dom ska göra 22 pass varje månad. Dom kan slå ihop passen om dom vill. Här jobbar både kvinnor och män. Fast det är bara männen som jobbar på kvällar och nätter.                                                                                                                                                            

Hur skulle det se ut säger dom om en kvinna skulle vara här på natten ensam med en man. Jämnställheten har väl inte kommit så långt ännu, men dom kommer säkert dit dom också.                                            

Lönen är ungefär 9000 kronor/månaden men dom får göra x-pass så dom kommer upp i ca.13000 kronor/månaden. Det är som i Sverige jobbar man inom vården så blir man inte rik på pengar men väl på erfarenhet.                                                                                                                                        

Larmcentralen i Ramallah

Det finns två larmcentraler, en på Västbanken och en i Gaza. Här i Ramallah ser dom på en skärm var alla ambulanser befinner sig och om dom är upptagna eller lediga. Det innebär nu inte att alla ambulanser har GPS i bilen. Dom har transpondrar men ingen skärm att titta på.

När någon ringer efter ambulans så kommer dom till den stationen som ligger närmast. Det förs nu diskussioner om att centralisera larmcentralen till en stor enhet. Precis som när SOS bildades hos oss på 80-talet. Och jag känner igen oron för hur det ska bli när det blir så stort.

Som det är nu så registreras allt manuellt. Kommunikationen sköts med VHF, Motorolas system och givetvis med mobiltelefoner. 
På presscentret förser dom media och internationella organ med uppgifter om skadade och dödade.

Alla övergrepp av den israeliska militären mot utryckningspersonal registreras också. Det är allt ifrån att dom stoppas i en checkpoint. Hindras att passera eller fördröjs så länge att det vållar skada för patienten, hot med vapen, beskjutning, misshandel och t.o.m att dom blir dödade.

Sedan år 2000 har 20 personer i utryckningstjänst dödats när dom tjänstgjort i ambulansen

Siffrorna kan för oss tyckas helt groteska men det är verkligheten som dom dagligen lever i.

Översta raden 384 stycken visar hur många som blivit slagna eller ivägknuffade under uppdrag då dom ska ta hand om patienter. Det har inte blivit några fysiska skador

104 Ambulanser har skadats, det är allt från kulhål genom framrutan, tårgasgranater skjutna in i sjukhytten, m.m.

 

Vid 123 tillfällen har ambulanser stoppats helt eller fördröjts av militären och hindrats att komma fram till patienten under akuta uppdrag, det har vid flera tillfällen lett till att patienten avlidit.

 Bl.a har barn som blivit skjutna av israeliska militären hindrats av att få vård och i samband med det avlidit.

157 stycken ambulanspersonal har skadats så allvarligt att dom har varit tvungna att söka sjukvård för behandling.

Och det är bara det senaste halvåret.

Jag känner mig helt tom efter mötet med Mohamad, för att se statistik och höra deras berättelser det känns. Visst har vi en del våld mot vår personal i Sverige men det går ju givetvis inte att jämföra. Jag ska snart träffa dom som har ansvaret för utbildningen här på centret då ska jag fråga hur dom tänker och hur mycket resurser dom lägger på utbildningen i att bemöta så grovt våld som det handlar om här.

PRCS har två träningscenter där basal och avancerad utbildning sker för utryckningspersonal. Ett ligger i Ramallah på Västbanken och det andra i Gaza.

När jag träffar Ibrahim Gholeh en av lärarna får jag veta att dom utbildar tre steg på skolan. First Responder, Basic och EMT. För tillfället pågår ingen ambulansutbildning, men en ny kurs kommer att starta inom kort.

När jag frågar hur man förbereder och utbildar sig för olika våldssituationer så säger han att dom diskuterar det under utbildningen men att alla vet om det och är medvetna om riskerna. För dom tillhör det vardagen att när som helst hamna i farliga situationer. Det finns ingen som jobbar där som inte har varit utsatt för någon form av våld.

Chefen för utbildningen av ambulanspersonal är en anestesiolog och han ahar tre fasta lärare anställda.

Volontärer har en kurs på 80 timmar. Det är det mest basala, att likna vid våran Första hjälpen kurs på Röda korset. Dom är volontärer så dom är där frivilligt och får ingen lön men får en dagersättning på 30 shekel. Det blir ungefär 70 kronor. För många av dom är målet att få en anställning och kunna vidareutbilda sig. Dom ersätter aldrig någon utbildat personal utan åker med som tredje man.

Basic har 450 timmar teori och 400 timmar praktik på sjukhuset EMT har ytterligare 1500 timmar teori och praktik på sjukhuset

Dom tolkar EKG och har utbildning på deffibrillatorn Intuberar Behandlar ventilpneumotorax Ger vissa läkemedel

Paramedic läser i 4 år. Det finns bara 4 stycken på Västbanken

Förarutbildningen är på 80 timmar och den kan dom påbörja när dom har jobbat i en månad. Efter utbildningen måste dom köra upp för transportministeriet. Så utbildningen är samma över hela landet. Där ligger dom faktiskt före oss.

Mitt nästa stopp blir i Jenin, det ligger i norra delen av Palestina.

Det är en stad med 40.000 innevånare och i anslutning till staden bor det ytterligare drygt 10.000 i ett palestinskt flyktingläger.

Ambulanschefen i Ramallah har ringt och förvarnat om att jag kommer så jag är väntad. Som på alla andra ställen så blir jag varmt välkomnad. Vi dricker starkt arabiskt kaffe och pratar i flera timmar. Det är två ambulansbesättningar och Mahmoud Sadi som är ambulanschef.

I Jenin ligger huvudstationen och dom har tre satelitstationer som är bemannade med varsin ambulans. I Jenin är det två ambulanser stationerade.

Dom har totalt sju ambulanser och 24 stycken anställda, varav två är kvinnor. 50% Basic och 50% EMT.

Det finns två sjukhus i Jenin och där lämnas dom allra flesta patienterna. Behöver dom specialistvård så transporteras dom vidare till Nablus eller Ramallah.

Här får jag tillfälle att åka med i ambulansen under två dagar. Jag får en väst som är väl utmärkt med deras symbol röda halvmånen.

I sama stund som jag provar västen kommer det ett larm om en trafikolycka i centrala Jenin. Och nu går det undan. Trafiken är intensiv och det är smala gator och bilar överallt men trots det kommer vi snabbt fram till olycksplatsen. Bilen har kört in i en kraftig stolpe och demolerat vänster front. båda krockkuddarna har löst ut. Men föraren har smitit från platsen så vi får ingen patient med oss. Dom allra flesta här kör utan säkerhetsbälte och om han som krockade den här bilen inte hade bälte så har nog ganska ont i ansiktet just nu. 

Han berättar då om vad som hände.
Det var 4 mars 2002 som han, två kollegor och Dr Khalil Suliman skulle hämta en skadad flicka från Jenin Refugge Camp.

Israelisk militär var där med bl.a flera tanks. Dom hade fått tillstånd att åka dit med ambulansen och han berättar att dom första två tanksen släppte förbi dom men plötsligt så exploderade allt. En granat träffade ambulansen. 

Dr Sulliman dog omedelbart 

Här står Mahmoud framför ambulansen som träffades av en granat. 

Vi kör mot sjukhuset så snart vi kommit in i ambulansen. Det går lika fort på tillbakavägen, Om vi tycker att det skakar o svänger ibland när vi kör på larm så multiplicera det med hundra så har du verkligheten här.

 Jag tänker att han aldrig kommer att kunna göra några undersökningar i ambulansen. Men givetvis så klarar han det utan problem. Han tar ett manuellt blodtryck, för dom har inget annat sätt att göra det på. Intervjuar lugnt patienten

När han ska stasa för att sätta en venflon tar han lite gasbinda och knyter runt armen. Men så som det hoppar nu känns det som att det är ingen ide att ens försöka, han måste ju be chauffören att sakta ner. Men han bara sätter den rosa venflonen och kopplar en Ringer.

På akuten kommer genast en doktor och tar första rapporteringen. Hon flyttas över på en brits. Och en pappersjournal skrivs färdigt och lämnas. Inget förs in på dator av ambulanspersonalen.

Det sista som händer med detta uppdraget är att anhöriga får betala för transporten, det görs kontant. Det är ungefär 150 skr. Lite mindre om det är inom staden. 

Chevrolette WW och JMC är dom vanligaste ambulanserna. 

 

 Utrustningen varierar i dom fordonen som jag ser men där finns deffibrilator, sug, syrgas, pulsoximeter, scopbår, läkemedelsväska, förlossningskitt och givetvis mycket förbandsmaterial. Och allt annat som hör till en ambulans. Deras bår är av samma princip som vår med hjul som fälls ut fast dom åker ut direkt när man drar ut båren. Den är mycket enklare än Pensi-båren men fungerar lika bra. Och till en bråkdel av kostnaden som vi har. 

Mitt sista uppdrag blir lite annorlunda, det är en hämtning vid en israelisk checkpoint. 

Nu är det en man från en palestinsk by på andra sidan checkpointen som inte får åka till sjukhuset med ambulansen från sin by utan måste överlämnas till oss. Under övervakning av israeliska säkerhetsstyrkor flyttas han över till vår ambulans.

Jag tänker dokumentera detta också men förstår att jag inte kan ta kort på själva checkpointen så jag sitter kvar i ambulansen och tar några bilder när han lyfts in i ambulansen.

Men när jag gör det ser en av soldaterna mig och ropar åt mig att kliva ut ur ambulansen. Han har sett min kamera och kräver att få veta vad jag gör där och varför jag fotograferar.

Jag förklarar att jag är från Sverige och att jag jobbar på ambulansen där. Och att jag besöker flera ambulanstationer i Palestina för att se hur dom jobbar här. Det kommer fler män och ställer sig runt mig, alla är tungt beväpnade. Några är aggressiva när dom ställer sina frågor om och om igen.

Ambulansen är nu redo att åka till sjukhuset men dom låter inte mig åka med utan för in mig i en byggnad.

En av männen säger åt mig att radera det jag har fotat vid checkpointen, det är bara några få bilder så jag raderar dom.

Dom fortsätter att fråga ut mig. Efter en stund tar en av männen kameran och går iväg med den.

Jag får sätta mig på en bänk i ett rum, efter ett tag får jag tillbaka kameran. Sen blir jag sittande där. Jag vet inte vad dom kommer att göra. Timmarna går. Utanför går det beväpnad personal hela tiden. Dom utför kontroller av palestinier som ska igenom checkpointen. Kommer dom i en bil får dom parkera den och öppna alla dörrar, bagagelucka och motorhuv. Bilen undersöks noga. Sen får dom ta alla väskor dom har och lägga dom för röntgen och själva gå igenom en metalldetektor.

Jag kollar om mitt minneskort sitter kvar i kameran och det gör det, men dom har givetvis kopierat allt.

Jag hinner knappt stoppa tillbaka kameran i mitt fodral innan en säkerhetsman kommer och säger åt mig att det är förbjudet för mig att röra min kamera eller min mobiltelefon. Uppenbarligen har dom mig under bevakning hela tiden.

Efter ytterligare någon timma kommer dom och säger att jag kan gå nu. Jag letar upp en taxi och åker till ambulansstationen i Jenin.

Dom blir glada när jag kliver in på stationen igen. Dom säger att nu är jag nästan som en riktig Palestinier.

Jag avslutar dagen och tackar för deras gästfrihet. 

Palestina

Palestiniern Daher Nassar d.ä. köpte ett område på en kulle utanför Betlehem (40 ha) 1916. Under dagarna arbetade han tillsammans med familjen på marken och under natten sov de i en grotta. Marken har gett oliv-, druv-, vete-skördar m m. Efter Dahers död fortsatte hans söner, Bishara och Nayef att arbeta och bo på området på kullen utanför Betlehem. Nayef, bodde i samma grotta i mer än 60 år, till sin död 1987.

Tent of Nations är en dröm, som Bishara Nassar hade. Tillsammans med Nayef, ägnade Bishara sitt liv åt att bevara sitt landområde. Hans vision var att etablera ett fredsprojekt på sin mark, han dog 1976 innan han han förverkliga det.
Hans barn, Daoud, Daher d.y., Tony och Amal, har fortsatt arbetet med att förverkliga hans vision. År 2000 grundade de fredsprojektet Tent of Nations med målet att kullen skulle vara en gård för försoning, utbildning och ekologisk odling. 

1991 sa den israeliska regeringen att hela området, inklusive familjen Nassars del, att det är den israeliska statens egendom. Familjen Nassar hade originaldokument på ägandet av området från den ottomanska tiden och har arbetat på sin mark under det ottomanska, brittiska, jordanska och israeliska styret. Detta visar att den israeliska regeringen inte hade rätt att beslagta området, eftersom marken tillhört familjen Nassar oavbrutet och blivit skött och bearbetad hela tiden sedan inköpet 1916. Familjen Nassar överklagade regeringens beslut och därför fördes ärendet upp till Högsta Domstolen.

Sedan dess har familjen Nassar tvingats att upprepade gånger vända sig till såväl militärdomstolen som till Högsta domstolen. De har ett antal ärenden liggande där, som ännu inte behandlats eller slutförts.

2002 tog militärrådet ett beslut att bygga en väg hela vägen genom Nassars land. Familjen Nassar kunde stoppa detta vägprojekt genom att vinna i israelisk domstol.

År 2005 kommer ägandefrågan av marken upp i Högsta domstolen och efter flera uppskjutanden fick familjen Nassar veta att de kunde påbörja processen med att registrera sitt land hos de israeliska myndigheterna.

Men än i dag lever dom under hotet att Israelerna vilken dag som helst kan komma och ta deras mark.
Dom har redan sett till att dom inte har några vattenledningar, enda vattnet dom har är regnvatten som dom sparar. 
Elledningarna har Israelerna förstört, så nu har dom solceller och dieselaggregat i stället.
Vägen upp till farmen har dom blockerat och förstört så dom måste köra en stor omväg på en dålig väg.

Daoud Nassar, som är ledare för Tent of Nations, brukar säga att det finns tre olika vanliga sätt för palestinier att svara på upprepade trakasserier, våldsaktioner och orättvisor från israeliska militären och bosättarna. 

1. Att svara med våld. 
2. Att se sig som offer och vänta på att andra utifrån ska komma med hjälp. 

3. Att fly landet och ge upp kampen. 

Familjen Nassar väljer istället ett fjärde sätt: att använda icke-vålds metoder och kanalisera sin smärta och vrede till en konstruktiv kraft som leder till en bättre framtid under slogan: 

"Vi vägrar att vara fiender" 

Då Familjen inte får bygga några hus för Israelerna så har dom istället byggt grottor. Så mitt härbärge här var en grotta som jag delade med några andra volontärer. Troligtvis rätt så mysigt på sommaren när det är varmt ute och svalt och skönt i en grotta. Men nu var det kallt och fuktigt så mysfaktorn var inte så hög.

På kvällen åt vi gemensam middag

Färgfoton

Fotoutställning

I februari var det 34 personer från bl.a Australien, Amerika, och Europa som planterade olivträd. Vi var där i 10 dagar och lyckades plantera över 2000.

I byn Saeer planterade vi över 500 olivträd. Några dagar efter att vi varit där kom israeliska bosättare och rev upp plantorna och förstörde dom.

Varför

Sedan ockupationen av Västbanken 1967 har den Israeliska myndigheten och bosättare förstört mer än 1.5 miljoner olivträd och tagit 1000-tals hektar av åkermark från palestinier. Dels för att bygga olagliga bosättningar på ockuperad mark och för att bygga separationsmuren mellan Israel och Palestina. Den största delen av muren byggs på Palestina mark.

 

 

Olivplockning

Genom organisationen JAI kan man åka till Palestina för att hjälpa palestinska bönder att plocka oliver. 

2014 var vi 70 deltagare från 13 länder som i 10 dagar plockade oliver. Man varvar olivplockning med att besöka olika organisationer som arbetar för palestiniernas rättigheter. Vi besökte också flera städer på Västbanken.

Man bor hemma hos någon av dom palestinska värdfamiljerna i Bethlehem, eller om man vill på ett hotell.

VARFÖR

När palestinska bönder ska skörda sina oliver händer det ofta att israeliska bosättare trakasserar dom. Genom att vi är där kan bönderna med vår hjälp plocka oliverna.

Men många bönder får inte ens tillträde till sin mark för att den israeliska militären klassar det som en säkerhetszon........

 

 

Shuhada Street

Efter massakern följde demonstrationer och sammanstötningar mellan palestinier och israeliska bosättare. Israeliska armen stängde då huvudgatan och införde flera checkpoints inne i Hebrons centrum.

Flera hundra butiker som dessförinnan verkat längst gatan är nu igenbommade, många av dom plundrade av israeliska bosättare.

Än i dag kan inte palestinierna röra sig fritt i sin egen stad eller få tillgång till sina affärer på huvudgatan Shuhada Street. Det ser flera tusen israeliska soldater till.

Med sina ca 170 000 innevånare är Hebron en av de största städerna på den ockuperade Västbanken. 

Ca 700 millitanta israeliska bosättare bor också där, till stor del i hus, eller på mark som stulits från palestinska familjer.

 

.

Al-Ma´sara

Varje fredag sedan 2006 demonstrerar innevånarna i byn mot Israels ockupation av Palestina och deras apartheidlagar. Deras by lever under ständigt hot att bli helt isolerad när separationsbariären forsätter att byggas. 

Det är obeväpnade barn, ungdomar, vuxna och människor från hela världen som möts av tungt beväpnade israeliska soldater.

Hassan Breijieh som leder demonstrationern sedan första dagen har blivit arresterad 16 gånger och har suttit flera år i fängelse bara för att han i sin egen by i Palestina protesterar mot övergreppen som den israeliska staten gör.

Han kan när som helst bli gripen igen och hållas i israeliskt fängelse flera månader utan rättegång.

 

MUREN

Israel började bygga separationsbarriären 2002.

85% byggs på palestinsk mark vilket innebär att stora områden med bl.a olivodlingar har förstörts. Byar har isolerats och bönder kan inte komma till sina odlingar.
Internationella domstolen i Haag har fördömt bygget av muren på den av israel ockuperade Västbanken. Det strider mot folkrätten och dom har uppmanat Israel att riva muren.

 

 

Sedan 2003 lever familjen Anastas i skuggan av den 8 meter höga betongmuren som omringar huset på tre sidor. 

Från att ha varit en gata som alla tog när dom kom från Jerusalem och skulle in till Bethlehem så är den nu helt stängd för genomfartstrafik.

Familjen har en affär som säljer palestinskt hantverk och har även ett hostel i huset. Men från att ha legat på den främsta affärsgatan med massor av kunder så är det knappt någon som hittar dit nu.

Om någon i familjen skulle gå upp på taket till deras hus så har den israeliska militären sagt att dom kommer att skjutas för då betraktas dom som en säkerhetsrisk.

 

Vandring i Palestina

November 24, 2014 

Förra året var jag i Palestina i oktober och hjälpte till med olivskörden, ett frivilligarbete så att dom palestinska bönderna kan få skörda sina oliver i fred från dom israeliska bosättarna. Jag såg den vackra naturen med berg och små byar. Då tänkte jag att här skulle jag vilja vandra.

I år bestämde jag mig för att åka ner igen och med några månader kvar tills olivskörden skulle starta började jag leta efter kartor och vandringsleder. Att hitta kartor som jag kunde lägga i min GPS visade sig inte bara vara svårt utan helt omöjligt. Och papperskartorna som fanns var inte tillräckligt detaljerade för att kunna navigera efter. Jag skulle kunna gå på vägar men det kändes inte så intressant.

Jag sökte information på nätet och hittade en organisation som heter The Abraham Path. Dom har som ambition att man ska kunna gå en vandringsled genom Jordanien, Syrien, Turkiet, Libanon och Palestina. Men som situationen är just nu så är det inte så stor del av den leden som man kan gå för tillfället. 

Jag mailade dom och skrev att jag tänkte gå från norra Palestina till Bethlehem. Dom skrev tillbaka att det fanns turer med grupper som gick en eller tvådagars vandringar och att jag var välkommen att följa med. Men det var inte riktigt så jag hade tänkt det.

Jag fick då en kontakt med en guide i deras organisation som heter Nedal Sawalmeh. Jag bestämde möte med honom i Nablus, han lovade mig att hjälpa mig med GPS-koordinat som jag kunde lägga in i min GPS.

För att komma till Västbanken måste jag antingen flyga till Jordanien eller Israel, då det är billigare att flyga till Israel så valde jag det alternativet. Från flygplatsen tar jag en taxi till Jerusalem och den stora checkpointen där. Det är en obehaglig känsla att gå igenom. Det är beväpnade soldater, övervakningskameror, staket, grindar och fållor som man ska gå igenom.

 

 

Sen åker jag ner till Beit Sahour, till den familj jag bodde hos förra året jag var här. Det är ett kärt återseende. Jag stannar där en natt. Dom berättar hur besvärligt dom har det. Dom tillverkar olika saker av olivträd, mest religösa motiv såsom krubbor, änglar och kors. Men ända sedan attacken på Gaza har affärerna blivit allt sämre, det är mycket mindre antal turister i Bethlehem nu. Och så är vattnet avstängt. Israelerna styr hur mycket vatten dom ska få och nu har dom inte släppt på något vatten på 3 veckor.

Jag ringer till guiden Nedal och vi bestämmer ett möte på ett hotel i Nablus. Jag åker minibuss dit och på eftermiddagen möts vi. 

Han är mycket trevlig och vi sitter och pratar i flera timmar. Han berättar att han bor i flyktinglägret Al Farah. Han tar med grupper på vandringar, det kan vara dagsturer eller flera dagar. Han tycker det är konstigt att jag ska gå själv och är lite orolig hur det ska gå. Men när jag berättar att jag är en van vandrare och att jag gått flera pilgrimsleder i Spanien och Italien så lugnar han sig. Men det är en sträcka som han tycker att jag måste ha någon med mig för där finns ingen täckning för mobilen och min GPS kanske inte fungerar där. Och terrängen är oländig. Jag lovar att ringa honom när jag närmar mig den delen.

Han har gått den sträckan jag tänker gå och har sparat GPS spår så han lägger in dom i min GPS. Det är ingen karta som kommer upp utan bara en linje som jag kan följa. Så jag har ingen framförhållning hur det kommer att se ut. Om det är berg eller skog eller väg det ser jag först när jag går. Jag tycker inte det är något problem så jag är helt nöjd och ser fram emot att börja vandra. Jag får också telefonnummer till familjer i ett antal byar. Hos dom kan jag bo och få middag och frukost. 

Allt känns bra 

Jag åker vidare norrut till Jenin. Jag tar in på Jenin Cinema för dom har även ett hostel.

Och rakt över gatan ett bageri.

 

På morgonen tar jag en taxi till Faqua, det här jag tänker börja vandra.

Jag hittar startpunkten på min GPS, där ligger en liten affär så jag köper en yoghurt och vatten. Klockan är ungefär 10 på morgonen och det är redan varmt så jag inser att jag behöver dricka mycket.

Det är underbart att börja en ny vandring, allt är okänt. Jag vet inte vad som väntar bakom nästa krök eller berg och det är en sån skön känsla.

Efter bara några minuter, i utkanten av byn sitter det några män. Dom vinkar att jag ska komma till dom. Nyfiket undrar dom vad jag gör här. Jag förklarar att jag ska vandra genom Palestina. Var är dina kamrater undrar dom. När jag säger att jag ska gå själv så kan dom inte riktigt förstå det. Dom erbjuder sig att köra mig en del av sträckan.

Väl ute ur byn följer jag små grusvägar till att börja med. Nu är solen högt på himlen och det är närmare 30 grader varmt. Jag svettas mycket och inser att jag har för lite vatten med mig.

En äldre man dyker upp och vi går tillsammans några kilometer. Han kan ingen engelska men vi går ändå där och ”småpratar” med varandra. Jag kollar min GPS ofta men ändå missar jag att jag skulle tagit av åt höger. Jag säger adjö till mannen och går tillbaka en knapp kilometer. Det är ingen väg jag ska gå nu utan bara rakt ut i terrängen. Här hade jag aldrig gått om jag inte haft min GPS.

Jag går över ett berg, det är inte så högt men ändå jobbigt för det är rakt fram som gäller. Inga serpentinstigar här. Det är stenigt och jag snubblar ofta. Jag försöker hitta en gren så jag kan göra en vandringsstav men det finns inget här jag kan använda.

Pa andra sidan stannar jag för att fika, jag hittar ett stort olivträd som ger mig skugga. Som alltid när jag är ute och vandrar så har jag med mig min termos med varmt vatten så nu kan jag ta en kopp kaffe och givetvis en kaka till. Nu är njutningen total. Det var jobbigt att ta sig över berget men nu är jag här. Jag vilar en stund innan jag börjar gå igen.

Någon kilometer innan byn blir jag inbjuden till ett gäng som sitter utanför sitt hus. Jag får lunch och gott kaffe efteråt. Alla är så genuint trevliga, och dom uppskattar att man besöker deras land trots alla svårigheter som finns här. Det blir alltid en diskussion om ockupationen och vad som kan göras. 

Mätt och upptankad på vätska fortsätter jag efter någon dryg timma hos dom.

Byn som jag såg tidigare går jag inte in i för spåret jag följer i min GPS viker av strax innan och när man är mätt och belåten och bara har en dryg mil kvar så tror man att man klarar sig på det vattnet man har med sig. 

Nu följer jag en wadi, en uttorkad flod. Det är stenigt och fullt med taggiga buskar så trots att det är varmt att ha långbyxor så är jag glad för det nu.

När jag trött kommer till byn visar det sig att det inte är den by jag ska övernatta i, det är flera kilometer kvar. Jag dricker en liter vatten och en stor juice innan jag går sista biten till Zibabde.

Framme så är det ett jättefint hostel, det var inte vad jag väntade mig men jag blir kungligt mottagen av han som sköter om stället. Han heter Sadam.

 

Sen säger han att i kväll ska han ha ett sällskap på 15 personer här på en affärsmiddag. Borgmästaren ska komma också och jag är välkommen att äta med dom. Jag tackar så mycket och går sen upp och tar en skön dusch.

Det var en trevlig kväll igår och frukosten jag blir bjuden på är fantastiskt god, jag äter den ihop med Sadam och hans fru på deras veranda.

Klocka är nästan 11 innan jag kommer iväg men jag känner ingen stress.

Terrängen är ungefär som igår, men i dag har jag druckit mycket innan jag startar och jag har med mig 1,5 liter vatten och några små juicer.

När jag stannar för en fika så hittar jag ett olivträd i dag också, det ger en skön skugga. Från byn jag just har passerat hör jag hur böneutroparen kallar till fredagsbön från minareten. Han har en vacker röst och det är skönt att ligga här och lyssna.

Jag ser någonting i ögonvrån och när jag vänder mig om så ser jag en sköldpadda komma krypande. Här är helt kruttorrt så jag blir verkligen förvånad när jag ser den.

Det är några bönder som håller på att stängsla in ett område med nyplanterade olivträd. När dom ser mig komma gående avbryter dom arbetet och tar fram kaffe och så sitter jag där och pratar en stund. Inget annat land jag vandrat i har jag blivit så väl bemött, det känns som att alla är måna om att jag ska ha det bra.

Efter det kommer jag in i en barrskog, den första jag ser här. Det har nästan bara varit olivträd innan. Det bästa med den här skogen är att jag hittar en bra gren som jag gör en vandringsstav av.

Innan har jag tyckt det varit jobbigt att gå upp för bergen men nu när jag ska ner är det riktigt besvärligt. Det känns som jag går i en rasmassa. Det är tur att jag har en vandringsstav för det behövs för att hålla balansen. Senare får jag veta att just denna delen är struken från leden och att man ska gå runt i stället. Och det kan jag förstå.

Al Farah har 7000 innevånare och har funnits ända sedan staten Israel bildades. Nedal berättar att så sent som för några dagar sedan gjorde israeliska armen en räd här och förstörde en lägenhet och grep några av hans grannar. Det sköts så mycket tårgas utanför så att hans barn som låg och sov vaknade av att det sved i deras ögon. 

Här sover jag gott, madrasserna är som våra tempurmadrasser. Riktigt sköna.

Nedal följer mig ut ur byn på morgonen. I början går jag på vägar. Det är bergigt och igen är det ett länga sega backar att ta sig uppför.

Uppe på toppen möts jag av en man, han är beduin och bor här i några skjul. Det är fullt med ungar mellan 5-10 år som kommer fram till mig. Jag förstår att han vill att jag ska sätta mig ner en stund. Han ser väl att jag är ansträngd och genomsvettig. Han tar fram två stolar så vi sätter oss i skuggan. Efter en liten stund kommer ett barn med te. Ett underbart mynta te, sött och gott.

Han heter Hassan och 4 av barnen är hans. Han talar ingen engelska men ändå sitter vi här och dricker te och förstår varandra. När jag gått därifrån så tänker jag att om det varit tvärtom, att han vandrat i Sverige. Jag undrar hur många som hade bjudit in honom i sitt hem. 

Det går nerför några kilometer innan det går upp igen,Nu går jag mestadels på vägar och igenom byar. Det är så branta backar i byarna att jag knappt förstår hur bilarna klarar av att köra här. Som alltid så är ju packningen lite för tung, så mycket bra och ha prylar och laddare hit o dit. Nästa gång ska jag ha mycket mindre att bära på.........

Mitt i en brant backe stannar jag och lutar mig mot en mur vid ett stort hus bara för att lugna ner andningen lite. Då kommer det ut en man med en flaska iskallt vatten. Det är då jag inser att det finns ingen godare dryck än vatten. Jag ser Nablus långt bort i fjärran när jag är uppe på ett berg. Och ett par biätare landar på en ledning alldeles ovanför mig. Jag har gott om tid innan det mörknar så jag tar det lugnt och sitter och njuter av utsikten.Nablus är en relativt stor stad så från att jag ser dom första husen tills jag är inne i centrum där jag ska bo tar det över en timma. Min GPS visar att jag ska gå genom souken (inomhusmarknaden) och det är ju trevligt,

Jag lyxar till det med en hotellnatt, äter en jättegod Swarma på kvällen och går till en raksalong. Det är ljuvligt att bli rakad av ett riktigt proffs.

På väg till Awarta måste jag passera en israelisk checkpoint och det får man inte göra gående. På väg dit stannar jag i en affär och en frukthandlare, som alltid är det inte bara att handla, det blir att jag stannar och pratar en stund.

 

Så när jag närmar mig så stoppar jag en taxi som får köra mig. Jag ber taxin stanna 500 meter efter checkpointen så fortsätter jag att gå därifrån. Han kan inte förstå varför han inte får köra ända till byn med mig, jag förklarar att jag ska gå till Bethlehem och vill gå största del av sträckan. Han bara skakar på huvudet och tycker att jag är tokig.

Jag kommer tidigt till Awarta och sätter mig utanför en liten affär och dricker en juice. Genast kommer det fram en man och frågar om jag behöver hjälp. Jag säger då att jag väntar på Ahmed som ska komma om någon timma för jag ska övernatta hos honom. Han tar då med sig mig till sitt företag där han bjuder på kaffe i väntan på att han ska komma. 

Snart kommer en kompis till Ahmed och visar mig till lägenheten där jag ska bo. Mamman och en dotter är hemma och det kommer tre barn till. Vi äter middag ihop, det smakar jättegott. Alla pratar lite engelska vi har roligt och skrattar mycket. Dom är så nyfikna på mig och hur vi lever i Sverige.

Det visar sig sen på kvällen att jag ska bo hos dom tre barnen och deras mamma i stället för där vi är nu. Så vi går genom hela byn till ett stort hus. Vi dricker te och fortsätter att prata. Den äldsta dottern som är 15 år sjunger en palestinsk frihetssång för mig. Den är så vacker och hon sjunger så bra. Deras storebror som också är där studerar till sköterska och flickan som är 13 år och pratar flytande engelska ska bli läkare när hon blir stor. Jag hoppas verkligen att deras drömmar kan bli verkliga.Mamman berättar och visar kort om en bror som dödats av israelerna under Intifadan. Oavsett vem man pratar med så har dom alltid någon närstående eller släkting som har drabbats av den långa ockupationen av Palestina.

I dag går jag upp tidigt för barnen ska till skolan och dom vill att jag ska följa dom en bit på vägen. Det är mysigt att gå med dom. Jag hoppas att jag kan träffa dom igen någon gång.Jag fick med lite fika som jag tänker ta när jag har gått några timmar.

Även i dag börjar det med att jag går på en grusväg och det är skönt för det är helt öde. 

Jag stannar där utsikten är fin och äter min medhavda matsäck och luftar mina kängor. Jag tar av dom varje gång jag stannar. Det är så skönt att sitta barfota ett tag.

Hela dagens vandring går i ett vackert landskap. Det är lätt att vandra och det märks att jag har acklimatiserat mig till både värmen och att gå mycket uppför.

Min värd är byggnadsarbetare och jobbar för det mesta inne i Israel. I alla fall då han får tillstånd att åka dit och när han kan hitta något arbete. När han jobbar i israel måste han åka hemifrån mellan 3 och 4 på morgonen för han vet aldrig hur lång tid det tar i checkpointen. Och ibland är den stängd då får han åka hem igen. Att få jobb som byggnadsarbetare på västbanken är inte så lätt eftersom palestinierna nästan aldrig får tillstånd av israelerna att bygga nytt eller utöka sina befintliga hus.

Det märks att hans livsgnista håller på att slockna, han drömmer om att lämna landet så att hans barn ska få det bättre. Han frågar hur vi har det i Sverige. Vad svarar man på det. Vi har det oerhört bra, alla barn går i skolan, och det kostar ingenting och dom kan välja vad dom vill bli. Vi kan åka vart vi vill och ingen bygger någon mur runt vårar land.

Det blir så påtagligt hur svårt dom har det och vilket privilegierat liv vi lever som har våran frihet, och vi har den utan att reflektera över den.
På kvällen äter jag en god middag med familjen.

Jag går rätt så tidigt i dag också, det är skönt att starta på morgonen. Jag fick stekta ägg till frukost och bröd med yoghurt och zatar. Och så gör hon en matsäck till mig och fyller min termos.

Jag vandrar några timmar innan jag sätter mig och äter det jag fick med mig. Jag fotar lite av det jag passerar under dagen.

Jag passerar ett beduinläger men det ligger en ravin emellan så jag kan inte gå dit. Sen kommer jag fram till en wadi och min GPS visar att jag ska gå där. I början går det rätt så lätt men snart blir det stora stenblock som jag ska ta mig över, det är så smalt att jag kan inte gå runt dom utan måste klättra över dom. Med ryggsäcken på blir det tungt.

 

Så visar min GPS att jag ska lämna wadin och ta mig upp för berget som omger den. Nu blir det ren klättring, ibland måste jag ta av ryggsäcken när jag ska hoppa och kasta den före. Min GPS får ingen signal så ett tag vet jag inte hur jag ska gå utan går på intuition. Väl uppe från det värsta så är jag inte helt ur kurs utan hittar rätt så enkelt tillbaka till mitt spår. Men det är fortfarande uppåt som gäller

Jag fortsätter mot Kfar Malek och det visar sig vara ännu en by som ligger högst upp på berget. Kanske är det för att jag är trött men det känns som att brantare än så här kan det inte bli.

Jag handlar lite godis och dricka i affären i byn och när jag sitter där och äter stannar det en bil med ett ungt par. Dom vill bara prata lite. Jag ser att deras framruta är helt trasig, jag frågar vad som hänt. Då berättar dom att förra veckan var det ett gäng israeliska bosättare som kastade sten på dom när dom körde på vägen. Som tur var så skadades dom inte. Men dom har inte råd att köpa en ny ruta utan får köra så länge det går.

Jag bestämmer mig för att fortsätta till Taybeh trots att klockan är mycket. Jag går vägen ut ur byn. Jag trodde verkligen att Kfar Malek låg längst upp på berget men det bara fortsätter uppåt. Jag är hungrig och ser en frukt och grönsaksaffär. Jag går in och plockar åt mig några bananer och en stor klase röda vindruvor. När jag ska betala så vill han inte ha några pengar utan han vill bjuda på det. Jag tackar och fortsätter uppåt tills jag känner att jag måste stanna och äta lite. När jag ätit färdigt och kollar min GPS ser jag att jag har valt fel väg ut ur byn. Så det är bara att gå tillbaka ner igen. Jag chansar och genar in på några smågator och när jag kommer ut på en lite större väg så är det den rätta. När jag står där i en korsning ropar ett gäng på mig, dom vill bjuda på kaffe. Jag har ingen större lust eftersom klockan är mycket och jag är trött och har en bit kvar att gå. Men jag går i alla fall dit. Det visar sig att kaffet är inte påsatt än för han som är och köper kaffet är inte tillbaka. Men det är kul att snacka med dom och efter en stund kommer han och kaffet sätts på.

När vi kommer fram ringer jag till Elias som jag ska bo hos i natt. Det blir en kontrast till gårdagens boende. Det är ett hus som snarare är övermöblerat och här sitter frun och svärmodern och tittar på turkisk dåkusopa hela kvällen. Middagen serveras framför tv och det pratas inte så mycket. Kan skillnaden bero på att detta är en kristen familj och dom andra har varit muslimska. 

Dagen efter kommer Nedal hit, han ska gå medmig nästa sträcka. Det ska bli trevligt.Vi börjar med att följa en wadi, det är stora stenblock som vi ibland får hoppa emellan. Bergen är så höga runt om oss att vi går delvis i skugga.

Vi vandrar hela dagen och till slut kommer vi fram till det beduinlägret där jag ska sova i natt. Ali möter oss i sitt hem och vi dricker te. 

Nedal går vidare, han ska ta en buss hem till sig. Vi är nu i närheten av Auja.

Ali kan väldigt lite engelska men han har en kompis som är engelskalärare och han kommer hit i kväll till middagen. Det blir läxförhör och sen äter vi middag. Vi äter upp side down, en klassisk kycklingrätt med ris.

 Vi pratar länge den kvällen. Dom berättar att dom lever hela tiden under hot från den israeliska myndigheten att dom ska komma och riva deras byggnader. Flera av deras beduinvänner har fått sina byggnader förstörda och blivit bortkörda. 

Det är svårt för dom att hitta arbete, ofta blir det arbete på dom israeliska bosättningarna. Där får dom dåligt betalt och behandlas inte alltid så bra. Ali säger att för att kunna köpa en 50 kg säck med vete måste dom arbeta 2,5 dagar.

I natt sov vi under bar himmel med bara en filt. Jag trodde att det skulle bli kallt men det var varmt hela tiden. Flera gånger vaknade jag av att flockar med hundar sprang omkring och skällde. Ibland var dom bara några meter från mig. 

Jag vaknar av att det kliar på mina händer och fötter, jag drar filten tätare omkring mig och somnar om. Vaknar innan solen går upp, då går jag upp en bit på berget och ser en fin soluppgång. 

Ali har åkt i väg när jag kommer ner men hans fru är där och bjuder mig på frukost. 

Det är varmt redan tidigt på morgonen, det märks att det är ett annat klimat här. Landskapet är platt. Bergen vi gick ner för i går tog mig ner under havsytan. När jag kollade på min GPS i dag så var jag 70 m under havsytan. Det är en del landsväg jag går på i dag innan jag kommer fram till Jerico. Jag passerar en israelisk checkpoint utan problem.

Palestina är ju indelat i 3 olika zoner. Zon A som jag kommer in i efter checkpointen styrs av den palestinska myndigheten och innan man kommer dit har israelerna satt upp stora varningsskyltar om hur farligt det är därinne. Allt för att demonisera palestinierna. Jag känner mig i alla fall helt trygg här och har så gjort hela tiden i mitt umgänge med palestinierna.

När jag kommer in i staden äter jag lite lätt. Jag tänker bo på Sami hostel som ligger i flyktinglägret Aqabat Jaber. Det ligger några km från stan åt andra hållet så jag fortsätter dit. 

Det är ett enkelt men bra boende. Jag duschar och slappar en stund innan jag tar en taxi in till stan och sätter mig på en restaurang. Jag sitter på andra våning utomhus med utsikt över staden. På kvällen börjar mina bett som jag har på händer o fötter svullna upp och dom kliar mer än vad som brukar vara normalt. Det har också bildats några varbölder. Undrar om det var mosqitos eller dom små minimyrorna jag såg där på morgonen. Eller något annat. Jag lär aldrig få veta.

När jag vaknar på morgonen och ser mina fötter så är det bara att konstatera att det går inte att vandra med dom såren som har bildats. Så i väntan på att det ska läka ut så åker jag upp till Bethlehem och umgås med mina vänner där. 

• Kommentarer(0)//blogg.4ingman.se/#post18

Oliver och jag i Danmark

• Kommentarer(0)//blogg.4ingman.se/#post17

Triumph

• Kommentarer(0)//blogg.4ingman.se/#post16

Gong

• Kommentarer(0)//blogg.4ingman.se/#post14

Palestina

APARTHEID PÅ 2000-talet

Hur kan det komma sig att ett folk som blivit förföljt och förtryckt såsom judarna har blivit, att dom tar efter förtryckarnas roll.

Hur kan det komma sig att när vi har facit av Sydafrikas fruktansvärda apartheid, att något land vill ta efter och införa samma lagar som fanns då.
Det som hände i Sydafrika under apartheid är väl dokumenterat.
Alla vet hur fel det var, och vilka brott som begicks i Sydafrika.

Det tog många år innan världen reagerade, innan regeringar, stadsmän och betydelsefulla personer sa ifrån. Innan folket gick ut på gatorna och demonstrerade och visade sin avsky för apartheid. Och innan bojkotten blev effektiv. Hade världen d.v.s Vi reagerat tydligare och snabbare hade mycket lidande kunnat undvikas.

Men har vi lärt oss av historien. Tydligen inte för i dag är det staten Israel som har infört samma lagar mot Palestina. Dessutom gör dom det inte bara i Israel utan också på Västbanken som dom ockuperar.

Jag ska ge några exempel på vad jag menar

Israel slår brutalt ner fredliga demonstrationer med tårgas och kulor, griper folk som bara protesterar mot orättvisorna.
Hus som har varit i Palestinsk ägo i generationer rivs, eller så tvångsflyttas Palestinska familjer, deras bohag bärs ut under övervakning av beväpnade bosättare. Och judiska familjer flyttar in och lämnar Palestinierna på gatan. Det sker både på Västbanken och i Östra Jerusalem.
85000 Palestinska hem hotas av rivning i Jerusalem.

I dag sitter över 4 500 palestinier i israeliska fängelser, 200 av dem är barn. Flera hålls i så kallat administrativt förvar, det vill säga att de är fängslade utan rättegång och utan att veta vad de anklagas för. Det finns otaliga rapporter från människorättsorganisationer som vittnar om att de intagna ofta nekas besök från sina familjer och att tortyr förekommer regelbundet.

Att omvärlden blundar för att Israel griper uppemot 700 palestinska barn varje år är en stor skandal. Sedan år 2000 har över 8 000 palestinska barn gripits av Israels armé Det gör i snitt att 2 barn grips varje dag. 60% av barnen grips mellan midnatt och 05.00 på morgonen. Föräldrarna får inte följa med utan barnen är helt ensamma. När det blir rättegång är det en militärdomstol som dömer barnen. 98% blir dömda. Det vanligaste straffet är 3-6 månader i fängelse. 
Hur kan vi bara se på utan att protestera när Israels arme går in på Palestinsk mark och griper barn och vuxna och dömer dom till fängelse med stöd av sina militärlagar i ett land där dom inte ens har rätt att vara.

Palestinierna måste hela tiden bära sitt ID-kort för dom kan när som helst bli stoppade av Israeliska soldater och tvingas visa det.

Palestinierna hindras att röra sig fritt, t.ex att åka till grannbyn som ligger några km bort. Israels arme sätter upp vägspärrar eller blockerar vägar med stora stenar så att dom tvingas åka omvägar på flera mil för att komma dit.

Israelerna bygger vägar på ockuperat område, på Palestinsk mark där bilar med Palestinska nummerplåtar inte får åka.

Israel bygger ständigt nya städer (kallas bosättningar) på Palestinsk mark, trots att FN resolution 48/158 inte tillåter det utan t.o.m säger att dom nuvarande bosättningarna ska nedmonteras.

Och enligt 4e Genevekonventionen artikel 49 förbjuds en ockupationsmakt att flytta sin egen befolkning till ockuperat område. Det sker regelbundet av Israel.

Israel bygger också en 720 km lång separationsbarriär som består av 8 m höga betongmurar och eller taggtrådsstängsel. Den ligger till största delen på Palestinskt område alltså inte längst gränsen. 10.000-tals palestinier har förlorat sina hem på grund av den.

Israel kontrollerar det mesta av grundvattnet på Västbanken. Vilket gör att många palestinska bönder inte kan vattna sina odlingar eller ge sina djur vatten. Ofta måste man i dom Palestinska byarna köpa vatten, samtidigt som dom Israeliska bosättningarna har swimmingpooler och fri tillgång till vatten

I januari publicerade det franska parlamentets utrikesutskott en rapport om vattensituationen på den ockuperade Västbanken. Där konstaterade man att 550 000 israeliska bosättare använder mer vatten än drygt två miljoner palestinier

Över 1,4 miljoner olivträd har förstörts sedan ockupationen 1967, hälften av dom efter år 2000.

Palestinier utsätts dagligen för förnedrande behandlingar och våld från ockupationsmaktens sida, människors möjlighet att röra sig fritt begränsas av murbyggen och checkpoints.

Försök att sätta er in i hur det är att leva under de här omständigheterna. 

Självklara saker som

Att kunna ta sig till jobbet i tid.

Att kunna ta sig till skolan.

Att kunna åka till sjukhuset

Att veta att mitt hus är mitt i morgon också

Att mina barn inte blir bortförda i natt av militären

Att ha tillgång till vatten

Inget av det är självklart om man är Palestinier och lever i Palestina.

Vad kan vi göra? 

Det är hög tid att även vi i Sverige Bojkottar varor och utbyte av tjänster med Israel. Den pågår i många länder men den behöver bli mer effektiv. 

Även kulturellt måste en bojkott till. Redan har artister som t.ex Björg, Bono, U2, Santana, Snoop Dogg, Elvis Costello, Roger Waters och många fler tackat nej till att uppträda i Israel .Även vetenskapsmannen Stephen Hawkings har tackat nej till en inbjudan till Israel.

Också regeringen måste ta sitt ansvar och våga kritisera det som pågår. 

För det som händer i Palestina är inhumant och emot alla folkrättsliga regler.

Palestina

Chirard

Oktober 05, 2013 16:20:23

Bi

Tjänster o gentjänster

I dag var jag hos Chirard och hjälpte honom att plöja i två land där han ska odla grönsaker.

Så vi borde alla passa på att skaffa oss lite gott karma så att vi ligger på plussidan, det kan vara bra att ha för vi vet aldrig när vi kan behöva lite hjälp.

Bi

Jag kollade runt på blocket och där hittade jag en som sålde kupor och all utrustning som behövs. Inklusive en slunga. Hon hade blivit allergisk mot bistick och vågade inte ha kvar bina längre.

Jag hyrde en släpkärra och åkte upp till Örebro och hämtade alltihop.

Här står allt i garaget

Tage i Tranemo hjälpte mig med en kontakt i Sjötofta där jag kunde köpa mitt första samhälle. En underbart skön känsla när jag fick hem mitt första samhälle

Egentligen vet jag inte vad jag ger mig in på, jag kan inte mycket om biodling. Jag har läst en bok så lite teoretiska kunskaper har jag kanske. Men det kommer att visa sig att det är inte samma i verkligheten

Motorcykel

Så vi åkte 156 mot Hyssna. Där ligger en butik som heter Blommigt Och Prickigt, där har dom ett bageri.

Eftersom jag är ett kakmonster och rätt så kräsen både när det gäller kakor och kaffe så blev jag väldigt glad när vi satte oss i solen på uteserveringen och kunde njuta av en fantastisk fika.

Det här stället skulle kunna bli ett riktigt hojfik. Bra möjlighet att parkera hojen och sköna stolar på serveringen, och solläge.

 

 

Motorcykel

Jag har alltid tyckt att det är otäckt att köra i mörker med motorcykeln så jag bestämde mig för att köpa dom bästa x-ljusen som finns till hojen. 

Dom är gjorda i Amerika och heter Rigid 34w cree - 3030 lumen

Så här ser dom ut. Kanske inte helt godkända för hojen men.........

Jag frågar Anders Larsson om han kan hjälpa mig och som tur var så gjorde han det.

Så här fint blev det

Nu är det ju så ljust på kvällarna så jag har inte testat som än.

Motorcykel

För att finansiera köpet sålde jag min RAW4 och köpte en annan Toyota. Det blev en Prius.

Även om jag har mycket utrustning kvar sen jag åkte hoj senast så blev det en del nytt ändå. 

Byxor,hjälm,stövlar och ett överkroppsskydd. 

Jag som nästan aldrig har haft några skydd på mig innan, känner att jag vill inte åka en meter utan att ta på allt.

Nästan allt har jag köpt på nätet. Stövlarna från Italien, det blev ett par 

Dom kostar i och för sig ca 350 euro men dom är så sköna och så skyddar dom bra mot skador.

Byxor köpte jag från Tyskland Det blev ett par Rev'it Sand 3-lagers också GoreTex. Riktigt sköna, och så gött att man inte behöver ha några vanliga byxor inunder.

Och något som jag aldrig haft på mig innan, ett överkroppsskydd.

Och så blev det en ny hjälm med.

Och när nu Oliver också tycker det är roligt att åka hoj så har han också full utrustning

Motorcykel

Det blev en Kawasaki KLE 500

Jag körde den någon månad och trivdes bra med den. Oliver tyckte det var jätteroligt att åka med. och jag insåg att då måste jag köpa riktig utrustning till honom också.

Johans Mc hade Crazy days och jag åkte ner för att köpa en Jacka till Oliver. 

Man kunde provköra dom olika Triumph hojarna, och det gjorde jag. Och när jag hade kört Triumph Tiger 800xc så förstod jag att det var en sån hoj jag skulle ha. Jag köpte en jacka till Oliver och åkte hem på min Kawa, det var inte lika roligt att köra den längre. 

Nu var en helt ny lite dyr så jag gick ut på Blocket och sökte. Där fanns två stycken, en i Borås och en i Höör.

Den i Borås var såld så jag tog tåget ner till Skåne och köpte den som fanns där. Den är från 2012 och hade bara gått 600 mil. Det var som ny.

Jordgubbar

8 kilo jordgubbar plockade vi under någon timma i går. Oliver åt sig mätt på dom underbart solvarma gubbarna.

Fiske